Jag har funderat mycket på varför till synes dåliga idéer – som det femtioelfte slumpmässiga Bitcoin-finansföretaget – fortsätter att ta fart i vår bransch. Hela den här grejen börjar ge mig ICO/NFT/Terra-vibbar, men fortsätter att köra. Jag tror att svaret har att göra med kraften i rimlighet, och i slutändan faller en del av skulden på Bitcoin självt, för att vara mycket trolig men ändå en stor framgång. Här är hela förklaringen till varför jag tror det, tillsammans med framstående historiska exempel. ... Jag har undrat varför detta fenomen med "i bästa fall tvivelaktiga idéer som tar fart" fortsätter att hända inom krypto, som det gjorde med ICO-vurmen, NFT-manin, Terra Luna och nu Bitcoin-finansföretag. Jag tror att det har något att göra med kraften i kontroversiella idéer som är åtminstone någorlunda rimliga. Här är den exakta cykeln som jag ser den: Först lanseras ett projekt baserat på en vild idé som kanske bara fungerar. Denna fernissa av rimlighet, hur tunn den än må vara, ger näring åt idén i dess barndom och upprätthåller den tillräckligt länge för att den ska få fäste. Därefter drar framgång till sig uppmärksamhet och kapital. Ju mer fart idén tar fart, desto mer trovärdig verkar den. De sant troende blir modiga och skeptikerna tystade. Då förvandlas idén till en mani. Vid det här laget finns det få nejsägare kvar, så de troende utropar en eftertrycklig seger. Men till slut kollapsar idén, vilket bevisar att den var osannolik hela tiden. Vi såg detta fenomen under ICO-vurmen, när det som började som en lysande ny insamlingsmekanism så småningom förvandlades till "alla token som utfärdas av någon anledning kommer att ha värde, så det är bäst att investera tidigt." Den tesen prövades, bekräftades ett tag, men visade sig sedan vara katastrofal. När bubblan sprack var nästan varje ICO bara en oärlig pengastöld eller en ren bluff. Det visar sig att den lätthet med vilken vem som helst kan utfärda en token gör nästan varje token värdelös. Och ändå såg vi samma fenomen utspela sig under NFT-manin några år senare, när uppfattningen att "blockkedjor säkerställer digital knapphet, så låt oss ge ut en ogudaktig mängd samlarobjekt" hypades och sedan förödmjukades. Som det visar sig blev den digitala bristen på ägande (ingen kan ta min NFT) lätt överväldigad av överflödet av utgivningar (vem som helst kan skapa en liknande). Vi såg en liknande cykel i Terra Luna-boomen, när idén att "ett algoritmiskt stablecoin som enbart stöds av cirkulär logik" togs till en extrem nivå på 50 miljarder dollar, visade sig sedan vara farsartad. Det visar sig att en bank vars enda tillgång är eget kapital bara är en riktigt dålig bank. Vi ser nu samma cykel med krypto treasury-företag. Ja, Microstrategy banade väg för något nytt, särskilt i avsaknad av NFT:er av hög kvalitet. Och ja, det finns vissa skatte- och investeringsmandatfördelar med att placera mynt i företag (även om det finns extra risker). Men betyder det att den 100:e kopian som gör detta skapar bestående värde och bör belönas för det med en högre aktiekurs? Nej, för helvete. I alla cykler som listas ovan uttrycktes den största mängden skepticism antingen i de tidiga stadierna av högkonjunkturen eller efter att det hela har kollapsat. Man hörde inte så mycket under accelerationsfasen av den enkla anledningen att den förment dåliga idén fortsatte att fungera, längre än vad kritikerna hade förutspått att den skulle göra. Ett exempel: MicroStrategy kritiserades av många människor för två år sedan, innan aktien steg med 700 %, vilket överträffade Bitcoin. Också i varje exempel trängde Johnny-come-lately-grifters nästan helt ut de mer genuina tidiga troende. De fick hjälp av det faktum att utomstående inte kunde se någon skillnad. Det brukar också finnas en grupp människor som på sätt och vis vet att idén är dum, men går med på den ändå, för att det är roligt, eller bra för adoption, eller för att det är personligt lönsamt. Det är viktigt att notera att kollapsen av dessa manier innebär att de flesta människor förlorar pengar. Men de fortsätter att hända. Min bästa gissning om varför är Bitcoin. Idag förstår samhället i allmänhet Bitcoin som en unik tillgång med önskvärda egenskaper. Men så var inte fallet under större delen av dess historia. Bitcoin var också mycket osannolikt när det först lanserades. Innan Bitcoin hade det aldrig funnits en icke-suverän och icke-handelstyp av pengar som stod sig genom tiderna. Det hade inte heller funnits ett distribuerat system som var både tillståndslöst och säkert. Att båda problemen skulle kunna lösas genom ett förvirrande hopkok av kryptografi och spelteori var högst osannolikt. Det är därför så många människor vägrade tro att det någonsin skulle kunna fungera. Men det gjorde det, på ett spektakulärt sätt. Och med tiden dök ett ekosystem på flera biljoner dollar upp runt det, vilket tänjde på gränserna för vad man tidigare trodde var möjligt ännu mer. Bitcoin är en enorm jävla affär, och det är tydligt att det inte kommer att gå någonstans. Den framgången fortsätter att spotta ur sig nya generationer av troende (eller drömmare?) på andra osannolika idéer. Betyder det att vi bör hellre fria än fälla varje osannolik idé? Jag tror inte det! Bitcoin utmanade inte någon av de grundläggande principerna för ekonomi eller finans. Det utvidgade helt enkelt vår förståelse för hur de kunde mötas. Crowdfunding och digital knapphet är helt klart användbart, och jag älskar fortfarande ICO:er och NFT:er. Stablecoins med en mer förnuftig design kommer att ta över världen. Till och med MicroStrategy ger ett visst värde till vissa institutionella investerare. Med hjälp av grundläggande ekonomiska principer föreslog jag nyligen ett sätt att göra finansföretag verkligt användbara. Tyvärr är det mesta av det som lanseras idag inte det. Men de premier som aktiemarknaderna skänker dem alla består, eftersom den slöja av rimlighet som MicroStrategy brutit nu får en självunderhållande manibehandling. Det kommer att fungera tills det inte gör det, och när det misslyckas kommer det faktum att det skulle verka uppenbart. Men i krypto lär vi oss bara den hårda vägen.